Välkommen till störtloppsfjällen

Här avgjordes SM i störtlopp två gånger och här kunde Sveriges häftigaste skidort ha blivit verklighet.
Ryfjället imponerar än i dag.

Av: Gunnar Andersson
Foto: Dan Kullberg

Målet tornar upp sig.

Vinden ryter kring fjälltoppens telemaster. Stighudarna slits loss med handfasta grepp. En rörelse i taget och inte släppa koncentrationen förrän prylarna ligger i ryggsäcken. Vi står just intill Ryfjällets östra toppstup. Allt som tar vind här går förlorat. Vi spänner pjäxor och låser gåläget. Vi ska följa det gamla störtloppets sträckning, där Svenska mästerskapen avgjorde 1956 och 1971, den bana som blev så snabb att man tvingades starta i långsväng för att hålla hastigheterna nere. Det för dagen lika hårda som blomkålslika snötäcket tillåter inte annat än försiktiga svängar. Och det är gott nog, för vädret har varit uselt och sista natten på Tärnaby Fjällhotell är över, när Ryfjället plötsligt exponeras i en molnreva bortom frukostfönstret. Ska vi? Eller ska vi inte?

Vi chansar. Försvinner sikten ovan trädgränsen har vi åtminstone fått lufta oss lite. Ryfjället, eller Ryivegaise som det heter på umesamiska, är fjället som skänker Tärnaby dess vackra ostliga vy.

Det är ett ensamt massiv omgärdat av skog och vatten. Höjden över havet är 1 413 meter och höjdskillnaden mot Anders-Jansviken bjuder på nästan tusen meter i effektiv fallinje. Det var här som idrottsklubben Fjällvinden i Tärnaby sökte revansch efter den svåra prestigeförlusten mot Åre Slalomklubb vid svenska mästerskapet i Duved 1970. Tärnaby ansökte omedelbart om kommande mästerskap. Ett störtlopp skulle minsann inte kunna vinnas av den som vallade bäst över flacka betesängar. Den gamla banan på Ryfjället, som tidigare tjänstgjort vid alpina SM 1956, behövde bara röjas fri från sly. Nu skulle de kaxiga Åreborna sättas på plats.

Precis som då finns inga liftar på Ryfjället, utan vi får skida upp till toppen. Vi följer sommarleden. Den går brantare upp genom skogen än störtloppets uthuggna rågång, men vi vill ju inte lägga onödiga spår. Vi tar en paus strax innan kalfjället, där björkarna ännu fångar vind. Här blåste det hårt även under SM-tävlingen 1971 och starten fick flyttas ned 500 höjdmeter sedan Åreborna lämnat in en protest.

Med splitboard går det enkelt både upp och ner.

De sa att de inte hade hunnit träna tillräckligt. Snittfarten kröp ned till 96 km/h och Staffan Lindgren från Tärnaby vann på tiden en minut och 36 sekunder, en hårsmån före Årehjälten Anders Hansson som kommit nia vid VM i Val Gardena, Italien, vintern innan. Det var en prestation som inte överträffades förrän Pernilla Wiberg tog VM-brons – 27 år senare!

Även för vår del handlar åkningen uppe på kalfjället i princip om en enda lång vänstersväng. Den vindpinade snön blir märkbart svängvänligare ju närmare trädgränsen vi når men tusen höjdmeter i ett svep är tufft även med modern utrustning. Så vi tar en sista paus för att inte mjölksyran ska begränsa nöjet och riktar en hyllning till de gamla tävlingsåkarna.

Vid SM 1956 åkte man på träplank med bindningar vars enda funktion var att hålla fast foten. Till SM 1971 fanns däremot enkla utlösningsbindningar och dessutom krävdes hjälm. Den för nutiden välbekanta världscupslegendaren Stig Strand var junior och blev föråkare.

När Stig senare återvände till hembyn efter tretton år i världseliten drömde han om att skapa en skidort på Ryfjället.

Svårt att klaga på vyerna under toppturen.

Han försökte verkligen. Entusiasmerade Ingemar Stenmark, tryckte prospekt och kutade i maktens korridorer, men finansieringen krävde svindlande summor och några nya Åreprojekt med kabinbana ville staten inte längre veta av.

Stig var inte den första visionären. Numera bortgångne Arne Eklund försökte förgäves redan innan mästerskapstävlingarna. I stället lät han bygga sitt Hotell Laisaliden 1953, samma år som dåvarande Skid- och friluftsfrämjandet invigde Hemavans högfjällshotell. Visionen om liftar på Ryfjället fascinerar även i dag när skidorna åter skjuter fart över den skare som nyligen friserats med ett tunt ytlager av styrvänlig blötsnö. Skaren börjar sakta att svikta borta bland trädgränsens krumma björkar och får var sväng att kräva en allt försiktigare belastning. Drömmar om vad som hade kunnat bli Sveriges bästa alpinområde övergår i koncentration.

Än en gång har slyn hunnit växa i störtloppsbacken och rågången har delvis även utnyttjats för en mindre kraftledning, men annars ser det ut som när det begav sig. Schaktningar eller andra markarbeten var det givetvis aldrig frågan om när den smala och betänkligt ojämna störtloppsbacken sållande agnarna från vetet. Inga skyddsnät heller. Banan är livsfarlig utifrån dagens standard. Särskilt med tanke på att den var kapabel för farter i närmare 130 kilometer i timmen. Efter den inledande långsvängen följer en snällare lutning som sedan faller av ganska rejält innan det böjer vidare i skogen. Ett hang och vänstersväng på nytt, och så rätt utför igen. Åket går mestadels helt i fallinje och inför den hårda och avslutande högerkurvans mastodontpucklar med efterföljande vänsterböj kan det knappast ha varit en fråga om annat än ren överlevnad. En åkare från Gällivare lär ha sagt att de sista störtloppssvängarna gick så fort att det kändes som slalom.