Det finns hela tiden nya platser att utforska. Toppar att gå på, vyer att njuta av och naturliga överraskningar. Går man försiktigt, spanar med kikare och sitter en stund kan naturen komma närmare.
Text och foto: Sam Hedman
Naturen kommer närmare när jag sätter mig ner
Tänkt länge att jag skulle ta mig upp på just det här fjället under sommaren. Varit på toppen med skidor flera gånger vintertid och sagt att hit vill jag på sommaren. Nu blev det äntligen av en dag i augusti när väderprognosen visade uppklarnande.
Där fanns ingen stig. Det var bara att sätta ner fötterna i blindo bland meterhöga örter upp genom fjällbjörkskogen. Som vanligt med kameran i högsta hugg och många stopp på vägen. Björkmätarlarven hade varit framme och tuggat i sig tusentals björklöv och fått trädens lövverk att se helt perforerat ut som om någon löpt amok med en hålslagare. Hade varit intressant att närvara när tusentals larver tuggar i sig blad. Undrar om det var ett öronbedövande smaskande. Troligtvis var det helt tyst för det mänskliga örat. Nåväl, sådant kan man gå och fundera på när svetten lackar under vandringen uppför i den branta sluttningen.
Min lilla kikare är alltid med för att kunna spana av sluttningarna. Den här gången fick jag syn på en hjord renar som verkade ha det lugnt och skönt en bit bort. Några strosade omkring och åt medan andra bara låg ner och verkade ha det bra. Nu var det bara att ta en omväg, smyga sig vidare på behörigt avstånd. Ville inte störa. Man ska inte störa.
Vackra små vattensamlingar med spegelblankt vatten låg utspridda här och där på kalfjället. Perfekta platser för en tältövernattning. Vid en av dem satt jag länge och njöt av omgivningarna. Jag tog fram kameran med stativ och fotograferade det fantastiska landskapet.
När jag halvligger ner i mossan kommer renhjorden som jag tidigare passerat. De vandrande bara några meter ifrån mig. Tittade lite förstrött åt mitt håll och verkade inte bry sig. Flera av renarna poserade vackert framför den lilla tjärnen som om det var planerat. Inte nog med det, en stund senare lyfte en fjällvråk och seglade ovanför mitt huvud. Det var skönt att inte ha bråttom utan i lugn och ro ta några bilder utan att störa.
Jag konstaterade att naturen kommer lite närmare om man bara rör sig försiktigt, inte pratar och har ögonen med sig. Om jag rusat på hade jag förmodligen inte sett familjen grönbena vid strandkanten. Jag hade nog inte heller fått uppleva renarna som speglade sig i det klara vattnet medan de strosade vidare. Inte heller hade jag sett fisken vaka på en av de spegelblanka sjöarna.
Det var en naturnära dag att minnas.
