Det är juni och det spritter i vandringsbenen

Jag vet att det är blött och mycket snö på fjället. Men ändå, man måste ju liksom upp själv och testa. Artonde juni och turen gick till hängbron i Viterskalet. Måste kolla in vårfloden och se hur långt snösmältningen kommit.

Själv brukar jag säga till den som frågar att det inte är någon idé att fjällvandra längre turer förrän efter midsommar. Det håller jag fast vid. Det är för osäkert. Kan vara mycket snö och fortfarande vårflod om man börjar för tidigt. Men det är klart bor man här, har vägarna förbi eller hyrt en stuga, då måste man ju bara testa en bit. Göra några kilometer en stund även om man vet att det är blött och mycket snö.

Leden från Blå vägen och Klippen är nog den snabbaste och snällaste att vandra in till Kungsleden och Viterskalet. Den stigen kan jag varmt rekommendera i sommar nu när stolsliften i Hemavan är stängd och håller på att byta skepnad.

Första biten från Blå vägen var det vackert med nyutslagna björklöv som doftade intensivt. Fåglar som blåhake, bergfink och olika trastar höll konsert. Nästan inga blommor förutom Kabelekan hade börjat blomma Högörterna var ljust gröna precis tagit sig upp ur jorden. Fjällbjörkskogen öppen som nyklippta gräsmattor i en stadspark. Stigen blänkte av vatten och det porlade överallt.

Högre upp i skogen började snöfläckar komma allt tätare. Björklöven blir mindre och naturen brunare. Fortfarande massor av växter och grönt som saknades. Marken var mättad av vatten och blött överallt. Stigen var en bäckfåra fylld till brädden. Från trädgräns och vidare uppåt blev snöfälten större och större. Rätt var det var gick man igenom snötäcket. Helt omöjligt att hålla sig torr om fötterna.

Katti och jag hade hängbron över Syterbäcken som mål. Efter att passerat tusen snöfält och massor av blöta myrar kom vi fram. Det forsade på bra i bäcken och ett par svarta figurer med stora ryggsäckar stretade efter Kungsleden ner mot Hemavan. På deras hållning syntes det som de var rejält trötta. Men det är klart, hade de gått långt hade de fått jobba hårt i den grovkorniga djupa vårsnön och genom strida bäckar.

Vi däremot tog en paus med lite te och en macka från ryggsäcken. Efter en kort fika vid hängbron traskade vi fuktiga om fötterna tillbaka samma väg som vi kommit. Nu hade i alla fall jag fått stilla min nyfikenhet och konstaterade att det är lite väl blött och mycket snö på fjället för en flerdagstur.

Men vad gör man inte om det spritter i vandringsbenen.

Text och Foto: Sam Hedman